De nya Sidenvägarna

I september 2013 lanserade Kinas president Xi Jinping ett gigantiskt politiskt och ekonomiskt projekt för att knyta samman Kina med omvärlden i form av infrastruktur såsom vägar, broar, hamnar, järnvägar och sjötrafikleder.

Projektet kallades till en början ”Ett bälte, en väg”. Det handlar emellertid inte enbart om ett enda bälte och en enda väg, utan det är snarare ett nätverk som spänner över stora delar av världen. Därför används numera ofta beteckningen ”Bälte- och väginitiativet”, eller snarare det engelska uttrycket Belt and Road Initiative (BRI). Det formella kinesiska namnet kan översättas till ”Sidenvägens ekonomiska bälte(n) och det 21:a århundradets maritima sidenväg(ar)”. De kinesiska tecknen skiljer inte på ental och flertal, därav parenteserna.

Projektet innebär att Kina bygger nya handelsvägar – så kallade ”Sidenvägar” som refererar till den historiska handelsvägen med samma namn – som ska bestå av farleder och infrastruktur både på land och till sjöss för att koppla samman Kina med Europa. Men det inkluderar också många andra delar av världen som Asien, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Nord- och Sydamerika. Projektet växer hela tiden och inbegriper numera över 70 länder.

Den primära Sidenvägen över land är tänkt att sträcka sig västerut från Kina och över Centralasien mot Europa. Men även en rutt via Indien som sedan fortsätter till sjöss mot Mellanöstern och Nordafrika. Den huvudsakliga sjövägen startar i Kina och sträcker sig till Europa via Sydkinesiska havet, Indiska oceanen, Röda havet, Suezkanalen och Medelhavet.

Bygget av Kinas nya Sidenvägar har medfört mycket stora investeringar i strategiskt viktiga hamnar och annan infrastruktur runt om i världen. Syftet med investeringarna uppges vara att förbättra kommunikationerna och gynna handelsutbytet mellan länderna. Men en viss militär upprustning och nya kinesiska militärbaser tycks också ingå i satsningen. Bland annat i det Sydkinesiska havet som är en viktig del av den maritima Sidenvägen.

    • Spratlyöarna: Kina tog kontroll över dessa öar 2017 och en militärbas har byggts. Öarna ligger i Sydkinesiska havet.
    • Paracelöarna: även dessa öar i Sydkinesiska havet har militariserats på sistone.
    • Djibouti: Kina öppnade en militärbas 2017 som ligger vid inloppet till Röda havet i östra Afrika.
    • Gwadar: Kina kan också, enligt SCMP, vara på väg att anlägga ytterligare en militärbas utomlands, närmare bestämt i Gwadar (Pakistan).
    • Hambantota: Hamn i södra Sri Lanka som Kina leasar i 99 år efter att landet inte kunde betala tillbaka det kinesiska lånet som finansierade bygget. Kina tog över hamnen 2017.
    • Kina har köpt in sig i Toulouse flygplats i södra Frankrike.
    • Kina har investerat i hamnar på flera håll runt om i världen, bland annat i Europa, Afrika, Australien och Sydamerika, via de statsägda företagen Cosco och China Merchants Group.
    • Kina har ekonomiska intressen i omkring tio procent av Europas hamnkapacitet (2018). De äger majoritetsposter i hamnarna i Zeebrugge (Belgien), Piraeus (Grekland) och Valencia (Spanien). De äger också minoritetsposter i Bilbao (Spanien), Vado Ligure (Italien) och fyra hamnar i Frankrike. Vidare äger de minoritetsposter i två av Europas största hamnar i Rotterdam (Nederländerna) och Antwerpen (Belgien), samt bygger en ny terminal i Hamburg (Tyskland).

I Afrika investerar också Kina stort genom att bygga infrastruktur i form av järnvägar, broar, flygplatser, hamnar med mera, vilket medför att många afrikanska länder skuldsätter sig och kommer få svårt att återbetala de kinesiska lånen som finansierar infrastruktursatsningarna. Konsekvensen kan bli att Kina framöver tar kontroll över viktig infrastruktur i Afrika, liksom man gjorde med hamnen Hambantota i Sri Lanka 2017.

Sidan uppdaterades 2018-11-20