Poesi

Tangdynastin var en poesins storhetstid i Kina. Diktning betraktades då som det ultimata sättet att uttrycka sig i diverse sammanhang.

Tangdikter (i egen översättning)

Paviljongen i bambuskogen av Wang Wei

Sitter ensam, dold bland träden,
spelar min qin, visslar en sång.
I djupa skogen, okänd för andra.
månen och jag, lyser upp varandra.

Rådjuret av Wang Wei

På berget syns inte en själ,
ändå hörs ljudet av röster.
Skuggan träder in i skogen,
mossan lyser grön i öster.

Strödda ord av Wang Wei

Du som kommer från min hemby,
du om någon borde väl veta:
Syns solen vid fönstret av siden?
Står plommonträden åter i blom?

Tankar en stilla natt av Li Bai

Månens sken framför sängen,
anar att det är frost på marken.
Höjer blicken och ser på månen,
sänker blicken och saknar hembyn.

Olycklig kärlek av Li Bai

Så vacker då gardinen dras undan,
sitter i mörker med rynkad panna.
Men så ser jag fläckar av tårar,
vet inte för vem kvinnan gråter.

Natt vid Jiandefloden av Meng Haoran

Båten lägger an vid stranden,
oron kommer när dagen skymmer.
Himlen sänker sig över skogen,
i flodens spegel är månen nära.

Vårmorgon av Meng Haoran

Svårt att sova i vårens gryning,
överallt fåglar som tjattrar.
På natten vinden och regnet,
blommorna faller i stora mängder.