Politik

Här är en kort introduktion till Kinas kommunistparti och kinesisk politik. Texten förklarar vilka personer som innehar den verkliga makten i Kina.

Makten i Kina utgår från partiet, det vill säga Kinas kommunistiska parti (KKP), som grundades år 1920–21. Enligt officiella partikällor grundades KKP i samband med den första kongressen den 1 juli 1921, men ursprunget till partiet uppstod ungefär ett år tidigare. Och sedan 1949 har KKP haft makten i landet.

På kinesiska heter kommunistpartiet Gongchandang. Ordet gong betyder gemensam, chan betyder egendom eller produktion, och dang betyder parti. I översättning blir det alltså Partiet för gemensam egendom (eller produktion).

Kinas kommunistiska parti är världens största parti med sina 89.447.000 medlemmar i slutet av 2016, enligt China Daily, vilket innebär att 6,4 procent av Kinas befolkning är medlemmar.

Den typ av ordförandepost som Mao Zedong (1893–1976) hade innehaft i partiet hade med tiden gett honom orimligt mycket makt. År 1982 avskaffades därför ordförandepskapet i KKP just för att undvika att koncentrera alltför mycket makt hos en enskild individ. Istället är det numera en liten elit – det Ständiga utskottet med partiets generalsekreterare i spetsen – som styr landet.

Kinas högsta politiska ledare Xi Jinping får formellt sin makt i egenskap av att vara generalsekreterare i Centralkommittén. I dagligt tal säger man dock vanligtvis bara att han är generalsekreterare i KKP.

kkp

Den Nationella folkkongressen – Riksdagen kan sägas vara Sveriges motsvarighet – är landets högsta beslutande organ och är sammansatt av utvalda medlemmar av KKP. Kongressen sammanträder en gång per år. Dessutom hålls en partikongress vart femte år då man officiellt utser ny partiledning.

Eftersom att kongressen sammankallas relativt sällan så fattas många avgörande och löpande beslut i de övriga instanserna. Centralkommittén och Politbyrån har därför befogenhet att fatta beslut när den Nationella folkkongressen inte är sammankallad.

Vart femte år hålls alltså en partikongress där en ny Centralkommitté väljs för de kommande fem åren. Denna utser sedan Politbyrån som i sin tur utser det Ständiga utskottet.

Det är således medlemmarna i det Ständiga utskottet som innehar den reella makten i Kina och fungerar som landets högsta styrande organ (likt en regering). Kinas högsta ledare byts normalt ut vart tionde år.

Partiet kontrollerar också landets militär och regering. Detta genom att generalsekreteraren är ordförande i Centrala militärkommissionen, det vill säga överbefälhavare över rikets militära styrkor.

kkp armén regeringen

Dessutom är generalsekreteraren och premiärministern de ledamöter med högst rang i partiets Ständiga utskott. Generalsekreteraren har alltid varit nummer ett i partiet (med undantag för Deng Xiaoping) och premiärministern är sedan 2012 nummer två.

Makt korrumperar

Korruption går ofta hand i hand med maktutövande, eller ”makt korrumperar” som man också brukar säga. Och kinesisk politik är inget undantag.

Redan under det dynastiska Kina fanns det stora problem med korruption. Detta gjorde att risken ökade för att kejsardömena skulle förlora ”himlens mandat” (som det hette) genom att man tappade gudarnas, och samtidigt folkets, förtroende. Utan folkligt stöd blev det svårare att styra landet. Korruptionen har därför varit en bidragande orsak till många dynastiers fall under Kinas långa historia.

Problem med korruption finns även i det KKP-styrda Kina. Ända sedan Mao Zedongs dagar har partiet haft problem med omfattande korruption. Maos första antikorruptionskampanj inleddes redan 1951 och resulterade i över 100.000 anmälningar om korruption bland partitjänstemännen. Men problemen med korruptionen inom partiet har fortsatt.

Dagens generalsekreterare Xi Jinping har utnämnt korruptionen som det största hotet mot partiet och har därför lagt mycket fokus antikorruptionskampanjer. Xi Jinping har bland annat sagt att ”du ska inte ge dig in i politiken om du vill bli rik. I så fall kommer du oundvikligen att bli en korrumperad och smutsig tjänsteman”. Planen om att bekämpa korruptionen är heller ingen tillfällig nyck av Xi Jinping, utan han menar att nyckeln till framgång ligger i ”ett långsiktigt åtagande”.

Under Xis tid vid makten har 100.000-tals partimedlemmar blivit utsatta för disciplinära åtgärder på grund av korruption. År 2012 låg siffran på strax över 150.000 personer och har sedan stadigt ökat årligen för att 2016 för första gången överstiga 400.000 personer, enligt den Centrala kommissionen för disciplinär inspektion.

korruption
 

En risk med stora antikorruptionskampanjer och utrensningar är dock att den ekonomiska tillväxten riskerar påverkas i negativ riktning. Detta på grund av att tjänstemän som avsatts inte omedelbart ersätts. En annan konsekvens är att tjänstemännen kan bli tveksamma till att agera och fatta beslut på grund av den osäkerhet som råder och hyser en rädsla för att bryta mot någon ny regel. Därmed kan projekt och investeringar försenas eller inte alls bli av.

Kinas passiva roll på 1990-talet

I början av 1990-talet formulerade Deng Xiaoping ”De 24 tecknens strategi” som innebar att Kina skulle bida sin tid och inte visa sin potential för omvärlden. Enligt Deng Xiaopings strategi skulle Kina:

Observera lugnt.
Konsolidera positionen.
Handla kyligt.
Dölja potentialen och bida tiden.
Agera återhållsamt.
Aldrig vara ledaren.

Numera är det dock svårt för Kina att fortsätta enligt Deng Xiaopings 1990-talsstrategi. Nu när landets ekonomi har blivit världens näst största är det inte längre lika enkelt att agera som en passiv åskådare i bakgrunden.

Att Kinas strategi har ändrats under 2000-talet framgår av Xi Jinpings tal där han menar att Kina ska återupprätta sin forna storhet och bli världsledande.

Tal om förnyelse i kinesisk politik (1980–2018)

Efter Mao-eran (1949–1976) började det bli populärt att tala om förnyelse i kinesisk politik. Landet har också lyckats både att återhämta och förnya sig sedan den ekonomiska katastrof som var ett faktum i slutet av 1970-talet.

Det började med Deng Xiaoping som blev Kinas informella ledare efter Mao. Detta trots att han aldrig innehade maktpositionen som generalsekreterare i KKP. Han styrde ändå landet mer eller mindre från omkring 1980 fram till sin död 1997.

Efter Mao Zedongs död började Deng Xiaoping förespråka ett öppnare Kina och marknadsekonomi. Han började då prata om att ”vitalisera Kina”, vilket han också i praktiken realiserade med sina marknadsreformer.

Jiang Zemin, generalsekreterare 1989–2002, fortsatte på samma tema då han talade om ”Kinas stora pånyttfödelse” och menade samtidigt att Kinas tillbakagång var ett resultat av västerlandets agerande tidigare i historien.

Även efterträdaren Hu Jintao, generalsekreterare 2002–2012, fortsatte på samma linje med tal om Kinas pånyttfödelse. Han har emellertid blivit mer ihågkommen för sina idéer om ett konfusianskt och ”harmoniskt samhälle”.

Den nuvarande generalsekreteraren Xi Jinping spann 2012 vidare på det vinnande konceptet när han lanserade det nya uttrycket ”den kinesiska drömmen” i kombination med ”pånyttfödelse”.

Xi Jinping menar att det kinesiska folket har en dröm om Kinas pånyttfödelse. Med andra ord har KKP ambitionen att återupprätta Kinas historiska storhet som världsledare. Bland annat när det gäller innovation, vilket ur historiskt perspektiv faktiskt har varit en av Kinas paradgrenar med många banbrytande uppfinningar, såsom boktryckarkonsten, kompassen, krutet, papperet och slussen.

Kinas ledare på 2000-talet

Kinas ledare på 2000-talet har inte varit lika auktoritära och karismatiska som Mao och Deng var. Partiet vill inte gärna ha tillbaka den personkult som rådde under framför allt Mao-eran. Det vill säga en situation där en enskild individ blir större och mäktigare än själva kommunistpartiet.

I dag är det istället partiet som gäller framför allt annat. Viktiga beslut fattas inte heller längre av en enda person utan kollektivt i det Ständiga utskottet.

Vidare kan det vara en fördel för personer som aspirerar på partiledarposten att agera med en viss återhållsamhet och inte höras och synas alltför mycket. Det är också viktigt att vara en lagspelare som söker stöd hos andra partikadrer. Denna typ av inställning, eller personlighet, kan minska risken för att man oavsiktligt skaffar sig mäktiga fiender inom partiet.

Man ska inte glömma att återhållsamhet är att betrakta som en dygd i Kina med sin långa daoistiska och buddhistiska historia. Den som försöker framhäva sig blir därför sällan populär eller särskilt långlivad inom politiken.

Xi Jinping gjorde inte mycket väsen av sig medan han avancerade mot partitoppen. Han höll sig i bakgrunden och undvek att skaffa sig fiender. Därmed blev det lättare för honom att accepteras som partiledare av de olika fraktionerna inom partiet.

Mindre bra gick det för den karismatiska och utåtriktade Bo Xilai, som också hade stora ambitioner med siktet inställt på partiledarposten, men efter att ha åtalats för korruption försvann han snabbt från rampljuset 2012. Bo Xilai var dessutom något av en bakåtsträvare som bland annat uppmanade folket att sjunga revolutionära sånger i Chongching där han var partichef.

Partiet verkar inte vilja ha en alltför karismatisk och stark ledare som, med stöd av folket, skulle kunna föra politiken i en riktning som inte är förankrad inom partiet. KKP vill inte heller på något sätt regrediera in i 1970-talets politiska och ekonomiska kaos. Därför torde inte en karimatisk bakåtsträvare ha särskilt stora möjligheter att nå den yttersta partitoppen.

Marknadsekonomin har kommit till Kina för att stanna. Och nu är det alltså Xi Jinpings framtidsvision i form av ”den kinesiska drömmen” som gäller. Kina ska återigen bli världsledare och en stormakt att räkna med i alla avseenden. Precis som Kina har varit tidigare i historien.

Nyheter från 19:e partikongressen i oktober 2017

Kinas kommunistiska parti höll sin 19:e nationella kongress i Beijing den 18–24 oktober 2017. Över 2200 partidelegater deltog i kongressen.

I det långa inledningstalet på 3,5 timmar redogjorde Xi Jinping för partiets riktlinjer den kommande femårsperioden. Han pratade bland annat om socialism med kinesiska karakteristika, den kinesiska drömmen om nationell pånyttfödelse och Kinas princip om ”ett land, två system” när det gäller Hongkong, Macao och Taiwan.

Den allmänna uppfattningen är att Xi Jinping stärkte sin position under kongressen och anses nu vara den mäktigaste partiledaren sedan Mao Zedong. Dels som en konsekvens av att ”Xis tankar om socialism med kinesiska karakteristika för en ny era” skrevs in i partiets stadgar, samt att både orden ”Xi” och ”tankar” användes i rubriken. Och dels för att Ständiga utskottet numera består av fyra ledamöter som anses vara anhängare till Xi Jinping. Samma sak i Politbyrån där majoriteten anses vara hans anhängare.

Inte heller utnämnde Xi Jinping någon efterträdare vid partikongressen, vilket enligt Elisabeth Economy (chef för Asienstudier på Council on Foreign Relations) betyder att en 25-årig tradition inom KKP har brutits.

Alla dessa händelser skulle kunna tolkas som att Xi Jinping planerar sitta kvar vid makten även efter sina två stipulerade femårsperioder. Maximalt tio år vid makten har annars varit normen de senaste åren.

Det var således en stor nyhet att partiledaren fick sina tankar inskrivna i partiets stadgar redan under sin livstid. Det har nämligen inte hänt sedan 1945 när ”Mao Zedongs tankar” inkluderades. Detta till skillnad från Deng Xiaoping (1904–1997), också mycket framträdande i partiet på sin tid, som inte fick sina tankar (”Deng Xiaopings teorier”) inskrivna förrän efter sin död 1997. Dock skrevs Dengs teorier om socialism med kinesiska karakteristika in 1992.

Därmed kanske Kina kommer att få ett mer permanent ledarskap framöver. Vid nästa kongress år 2022 får vi nog svaret. Då har Xi Jinping varit generalsekreterare i tio år.

Nu består det Ständiga utskottet av följande sju personer (alla är män):

1. Xi Jinping
2. Li Keqiang
3. Li Zhanshu
4. Wang Yang
5. Wang Huning
6. Zhao Leji
7. Han Zheng

Som sagt, rangordningen är mycket viktig i kinesisk politik. Generalsekreteraren Xi Jinping är nummer ett i partiet och regeringschefen Li Keqiang är nummer två.



Xi Jinping
KKP:s generalsekreterare
och Kinas president.

Nyheter från Nationella folkkongressen i mars 2018

Sedan 1982 har Kinas president tillåtits sitta i maximalt två femårsperioder. Kongressens stora nyhet var att tidsbegränsningen på presidentämbetet avskaffades. Det var Deng Xiaoping som hade infört begränsningen för att undvika att en enskild person skulle sitta alltför länge vid makten.

Med lagändringen kan alltså Xi Jingping nu sitta kvar som president på obegränsad tid. Därmed kan han fortsätta som Kinas president efter sina första tio år vid makten. Den verkliga maktpositionen i kinesisk politik – posten som generalsekreterare i KKP – har däremot aldrig haft några sådana begränsningar. Men båda dessa poster innehas normalt av en och samma person.

Xis tankar om socialism med kinesiska karakteristika för en ny era” skrevs också in i landets konstitution efter att ha inkluderats i KKP:s stadgar i oktober 2017.

Läs mer om Statsrådet.