Religion

Den här texten handlar huvudsakligen om buddhism och daoism (taoism) som är de populäraste trosinriktningarna i Kina.

När det gäller det totala antalet religiösa personer i Kina har det uppskattats till någonstans kring 350 till 650 miljoner. Det handlar alltså om ca en tredjedel av Kinas befolkning som kallar sig troende.

Den kinesiska konstitutionen stipulerar att den kinesiska befolkningen har frihet i sin religiösa tro, men i praktiken är kineser inte tillåtna att praktisera vilken religion som helst. Inte heller att göra det hur som helst.

Artikel 36 i Kinas grundlag förklarar vad som gäller (jag har fetmarkerat det viktigaste):

Invånare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ får tvinga invånare att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller får de diskriminera någon invånare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda religion för att delta i aktiviteter som stör allmän ordning, försämrar invånares hälsa eller stör statens utbildningssystem. Religiösa samfund och religiösa angelägenheter får inte utsättas för något utländskt styre.

Alla världsreligioner är inte heller tillåtna i Kina. Officiellt tillåts de fem trosinriktningarna buddhism, daoism, katolicism, protestantism och islam. Men inte till exempel judendom och hinduism.

Utövare uppmanas också att registrera sig hos någon av Kinas religiösa organisationer som står under översyn av Myndigheten för religiösa angelägenheter. Uppskattningsvis har 100 miljoner kineser registrerat sig som utövare av någon religion.

Den kinesiska staten har i allmänhet mer tolerans när det gäller traditionellt kinesiska religioner och livsåskådningar (som buddhism, daoism, konfusianism) vilka sedan lång tid tillbaka har funnits i Kina. Dessa utövare uppgår totalt till omkring 300 miljoner.

Xi Jinping har till och med uttryckt en förhoppning om att dessa traditionella trosinriktningar och kulturyttringar kan höja befolkningens moral och motverka de negativa effekter som pengar och välstånd kan föra med sig. För övrigt är Kinas kommunistparti ateistiskt och dess medlemmar tillåts inte utöva någon religion.

En risk med religionsutövning kan ju vara att människor kan bli mycket hängivna sin tro. Det brukar ju heta att ”tro kan försätta berg”. Därför håller den kinesiska staten noga kontroll över all religionsutövning i Kina. I synnerhet i traditionellt religiösa områden som Xinjiang och Tibet. Och allt som den kinesiska staten uppfattar som extremism motverkas.

I oktober 2018 kom till exempel nyheten att lagstiftningen i Xinjiangprovinsen ändrats. Numera kan lokalregeringen där med stöd i lagen skicka folk till s.k. ”yrkesmässiga träningsläger”, ofta kallade omskolningsläger, för att utbildas och omskolas i sin tro. Om de alltså uppfattas som extremister i sin trosutövning. I Xinjiang bor det för övrigt många muslimska uigurer (se folkgrupper).

Vissa religiösa ledare, till exempel Dalai lama, är inte heller särskilt uppskattade av den kinesiska staten eftersom de har många hängivna följare och inte står under kommunistpartiets kontroll.

Dalai lama flydde ju från Tibet 1959 och har sedan dess haft Dharamsala, Indien, som sin hemvist där också den tibetanska exilregeringen finns. Dalai lama är dock inte längre någon politisk företrädare. Dock betraktas han fortfarande som tibetanernas andlige ledare.

När det gäller kinesiska biskopar, däremot, så nomineras numera dessa av Kina och godkänns sedan av Vatikanstaten. I september 2018 godkände Vatikanstaten sju biskopar som den kinesiska staten hade nominerat. Detta i enlighet med Kinas konstitution som inte tillåter något utländskt inflytande över Kinas religiösa angelägenheter. Av Kinas konstitution framgår detta tydligt: ”Religiösa samfund och religiösa angelägenheter får inte utsättas för något utländskt styre”.

Buddhism och daoism

Buddhismen är den största religionen i Kina med uppskattningsvis 185 till 250 miljoner utövare. Alltså ungefär 200 miljoner i runda slängar. Det verkar inte finnas någon närmare eller mer tillförlitlig siffra, tyvärr.

I stort sett alla tibetaner är buddhister (99%). Och i Taiwan uppgår andelen buddhister till 35%, medan 33% kallar sig daoister. Många taiwaneser håller sig emellertid inte enbart till den ena trosinriktningen, utan det är vanligt att man är både buddhist och daoist, precis som i Fastlandskina.

Daoism är kanske inte att betrakta som en riktig religion utan snarare en livsstil eller livsfilosofi som utgör en viktig del av Kinas rika kulturarv. Många anser inte heller att buddismen – med sin avsaknad av gudatro – är en riktig religion. Därför är det kanske bättre att använda ord som trosinriktning, livsfilosofi eller lära.

Daoismen är kanske inte så välkänd utanför Kina och bör därför kanske förklaras lite närmare. Detta är en mycket gammal kinesisk lära som anses ha sitt ursprung i Laozis (Gamle Mästarens) urgamla text Dao de jing (Vägens och dygdens klassiker).

Denna livsåskådning handlar mycket om att leva i harmoni med omgivningen samt att leva enkelt utan excesser. Ett centralt begrepp inom daoismen är också ”icke-handlande”, det vill säga att följa det naturliga flödet. Det kräver ju mycket mindre ansträngning att simma med strömmen istället för mot densamma.

Det kinesiska ordet dao betyder väg. Daoism är alltså ”Läran om vägen”. Eller i praktiken handlar det snarare om ”Läran om den rätta vägen”. Man strävar således efter att leva enkelt och göra det rätta, det vill säga vara en god människa. Dygden är sålunda också en viktig del, vilket framgår av ovan nämnda bok som utgör grunden för läran.

Daoismen och buddhismen har ganska mycket gemensamt. Under Kinas långa historia har det därför varit vanligt att kineser kallat sig både buddhist och daoist. Ett exempel på en sådan känd historisk person är Lu Yu som skrev världens första bok om te på 700-talet. Lu Yu är åtminstone välkänd inom landets gränser, men utanför Kina och Asien har kanske inte så många hört talas om honom. Såvida man inte har Kina eller te som specialintresse vill säga.

Vidare har visheten under Kinas historia ofta personifierats av buddhistmunkar och daoister som har varit relativt fattiga människor, vilka antingen har levt enkla klosterliv eller som eremiter (åtminstone periodvis).

Som avslutningen kan nämnas tre av de viktigaste personerna bakom Kinas populära trosinriktningar och livsfilosofier. Nämligen Konfucius, Laozi och Buddha. Dessa tre vise män talade mycket om visheten, godheten och dygden samt att de lade grunden till konfusianismen, daoismen respektive buddhismen, varav de två förstnämnda med ursprung i Kina medan den sistnämnda har importerats från Indien.

Och när det gäller just konfusianism skriver jag inte så mycket eftersom detta inte har särskilt mycket med religion att göra. Istället handlar konfusianism om samhällets hierarkiska uppbyggnad och om sociala hierarkier människor emellan och i synnerhet inom familjen.