Språk

Det officiella språket i Kina är kinesiska som också ibland kallas rikskinesiska eller mandarin. Det är detta språk som används på radio och TV och det är också regeringens officiella språk. Dessutom lärs det ut till alla kinesiska elever som går i skolan. Därför kan man göra sig förstådd över hela Kina om man talar rikskinesiska. De flesta kineser är däremot inte så bra på engelska.

Det kan vara mycket stor skillnad på uttalet mellan olika delar av Kina. Skillnaden är så pass stor att man skulle kunna säga att de är olika språk, men eftersom att skriftspråket ändå är gemensamt för alla kineser kallas språken istället dialekter. Det betyder att en kines norrifrån (som mer eller mindre talar riksmål) inte alltid förstår en kines från de södra delarna av landet (där man talar ett helt annat språk).

Skriftspråket

Kinas skriftspråk är mycket gammalt. De äldsta symbolerna som har hittats har varit symboler som ristats in på krukor daterade till 4800–4200 f.Kr. Ett mer avancerat skriftspråk än dessa ”kruksymboler” är orakelbenen som sägs härstamma från Shangdynastin (1500–1040 f.Kr.). Orakelbenen upptäcktes 1899 av en kinesisk forskare vid namn Liu E när han besökte ett apotek. Han hade kommit för att köpa medicin och upptäckte då inskriptioner på några benbitar som höll på att malas ner. Liu lyckades få tag på totalt 1058 benbitar via olika apotek. Vid utgrävningar 1928 i Xiaotun hittades ännu fler ben och sköldpaddsskal med inskriptioner.

Vid utgrävningar nära Anyang 1928–37 hittades också bronsföremål med inskriptioner, som även de tros vara från Shangdynastin. Denna typ av bronsinskriptioner användes Qin Shi Huangdi när han som Kinas förste kejsare standardiserade och förenklade skriftspråket på 200-talet f.Kr. Då fick kineserna för första gången ett skriftspråk som var enhetligt över hela riket. Till den som vill veta mer om tecknens ursprung rekommenderas Cecilia Lindqvists bok ”Tecknens rike”.

Man använder än i dag ett skriftspråk som har sitt ursprung i de uråldriga inskriptionerna. Vissa av de moderna skrivtecknen – de som brukar kallas traditionella eller fullständiga – är ofta relativt komplicerade och innehåller många streck och punkter. Därför genomfördes på 1950- och 1960-talet en reform för att förenkla de vanligaste tecknen. Numera är det dessa förenklade skrivtecken som är officiella och används i fastlandskina, men i Taiwan och Hongkong används fortfarande den traditionella varianten. Dessa två regioner godkände aldrig den nya reformen.

Här finns några exempel på hur de kinesiska tecknen ser ut.

Kinesiska dialekter

  • Nordkinesiska (mandarin) talas i de norra och västra delarna av Kina proper.* Mandarin är den klart största språkgruppen (70 %). Den mandarin som talas i huvudstaden Beijing utgör också grunden för den officiella dialekten (rikskinesiska).
  • Shanghainesiska talas i området kring Shanghai (7,5 %).
  • Kantonesiska talas i Guangdong (Kanton), Hongkong och Macao (4,5 %).
  • Fujianesiska talas i Fujianprovinsen och på Taiwan (3,7 %).
  • Hakka talas i gränsområdet kring Guangdong, Hunan och Fujian (3,5 %).
  • Jin talas i den norra provinsen Shanxi (3,5 %).
  • Hunanesiska talas i Hunanprovinsen (3,5 %).
  • Gan talas i Jiangxiprovinsen (2 %).
  • Hui talas i Anhuiprovinsen (0,3 %).
  • Pinghua talas i den autonoma regionen Guangxi (0,2 %).

Det finns också flera minoritetsspråk i Kina.

* ”Kina proper” är det Kina som bebos av hankinesser. Det är alltså den östra delen av landet exklusive minoritetsområden som Xinjiang, Tibet och Inre Mongoliet.